Idag lyssnade jag på två intressanta föredrag. Det var först Tomas Kåberger, professor inom Energi och miljö enligt Chalmers hemsida (Industrial Energy Policy enligt hans presentation). Efter lunch var det “research professor” Lawrence Kazmerski, University of Colorado, Department Renewable Energy Initiative, Boulder, USA, som höll en välbesökt öppen föreläsning vid Mälardalens Högskola.

Kåbergers visionära och utmanande föredrag hade titeln ”Global energy solutions. What will be used. Who will invest”.

Han började med att postulera att världens energiproblem är lösta tekniskt och ekonomiskt. Däremot inte organisatoriskt och finansiellt. Kostnadsutvecklingen (lärokurvan) för sol och vind är betydligt snabbare än för konventionella kraftslag. Vi ska därför fortsätta att subventionera dem eftersom de därmed med tiden kommer att bli billigare och mera konkurrenskraftiga än konventionella kraftslag.

Enligt rapporten #2013 Wind technologies market report# från Department of Energy i USA var produktionskostnaden för vindkraft under 2013 i medel 4,7 cent/kWh (33 öre/kWh), med en skattelättnad borträknad. I Danmark är kostnaden för landbaserad vindkraft ungefär halva den för ny kol- eller gaskraft. Vindkraften svarar för ungefär 40% av elkonsumtionen i Danmark. Kostnaden för vindkraft har minskat med 26% sedan 2008.

Installationen av solceller har en ändå högre ökning i installationstakten än vindkraft (från en lägre nivå). Tyskland har bekostat en stor del av industrialiseringen av solceller genom deras stöd till solel i form av inmatningstariffer (”feed-in tariffs”). ”Germany has saved the world” som Kåberger uttryckte det. I USA installeras ett takbaserat solcellsystem var tredje minut, i Japan ett varannan minut och i Bangladesh ett varje minut. De har de tyska hushållen (som tagit kostnaderna för industrialiseringen) att tacka för denna snabba utveckling.

Den starka frammarschen för vind- och solkraft kan inte stoppas! Men den kan fördröjas av regelverk och (politiska) beskattningar.

Kazmerskis föredrag hade titeln ” Photovoltaics Technology: History, Origins, Status, and Future Directions”. Det blev mest fokus på historia och status, mindre på framtiden eftersom tiden inte riktigt räckte till. Han hade lyckats få med sig många solcellsprylar på sin resa från USA. Bland annat en skalenlig modell av satelliten Vanguard 1! Det var den första satellit som fick sin elförsörjning från solceller. Satelliten skickades iväg den 17 mars 1958.  Den vägde 1,47 kg och hade en sändare på 5 mW. Eftersom man inte trodde att solcellerna skulle klara sig helskinnade upp i rymden hade den även batterier. Batterierna klarade elförsörjningen i två veckor. Därefter tog solcellerna över. Den solcellsförsörjda sändaren fungerade i nästan åtta år! Sedan blev sändarens elektronik utslagen av strålningen i van Allen-bältet (solcellerna fortsatte att fungera?).

2014 blev ett nytt rekordår för solceller. 39,918 GW installerades i världen. Kina svarade för 55,7% av modultillverkningen och Taiwan för 21,6%. De tre största modultillverkarna var de kinesiska företagen Trina Solar (3,61 GW), Yingli Green (3,3 GW) och JinkoSolar (2,90 GW). Tillverkningen ger relativt blygsamma 3-4 jobb/MW. Resten av värdekedjan inklusive installation ger betydligt fler jobb, 40-60 jobb/MW.

Kazmerski nämnde att nyckeln till framgång var ”Bankability. The capacity to manufacture or produce a product competitively (i.e., with an acceptable profit).” Han visade en lång lista på amerikanska tillverkare av tunnfilmsmoduler som fanns 2012. Den följande bilden visade statusen 2014 för dessa företag. Då fanns bara ett fåtal företag kvar, med First Solar (tillverkare av CdTe-moduler) i täten.

Flera länder har gjort anspråk på att bli solenergins Saudiarabien enligt rubriker i pressen. Däribland USA, Australien, Indien och Saudiarabien(!).

Som avrundning nämnde han att “Technology going like mad”, men mycket beror på den politik som kommer att föras i framtiden. Han förutspådde att ett nobelpris kommer att utdelas inom solenergi inom 10-15 år. En fullt rimlig spådom!