Ibland är tingen emot en. Som nu. Skulle denna vecka på IEA PVPS Task 13 (Performance and Reliability of Photovoltaic Systems) möte i Golden, Colorado, USA. Mötet var tisdag-onsdag, följt av en teknisk tur på prestigefyllda National Renewables Lab (NREL) under drygt halva torsdagen. Igår var det tänkt resdag till Denver. Men, eländet började redan igår på Arlanda. Först sms:ade Johan Paradis Ärlebäck, Energibanken, att det flyg som han och Anne Andersson, SP, skulle ta från Göteborg kunde bli upp till tre timmar försenat. En stund senare stegade kaptenen för Arlandaflyget till London ut och berättade att vårt flyg skulle bli mer än tre timmar försenat på grund av dåligt väder i London. Det skulle innebära missat flyg till Denver från London. Urk…

Här gjorde dock kaptenen en möjlig missbedömning. Han flyttade fram ombordstigningen 45 minuter, för att vi skulle slippa sitta så länge och vänta i flygplanet. Definitiv tid för landning i London skulle nämligen fås först när alla satt i planet. När vi väl kommit ombord flyttades starttiden fram väsentligt. Vi skulle vara framme ca 15.30, men få vänta upp till en halvtimme luften i närheten av Heathrow innan vi skulle få landningstillstånd. I mitt still sinne trodde jag att det då fanns en chans att komma med Denverflyget, om det bara var lite försenat, eller att kanske hinna med något annat amerikaflyg. Satt långt fram i planet och sprang genom terminalen för att komma till det Connection Centre man skulle kontakta för att eventuellt boka om flyget. Noterade i förbifarten att det var en lååååååång kö, 150 meter eller så, jag ruschade förbi och fick onda aningar.

Strax innan vidarepassagen till gaten fick jag syn på Anne. Hon sade att gaten för Denverflyget var stängd och att det var för sent. Johan som suttit längre fram än Anne i deras plan hade mirakulöst nog hunnit med Denverflyget. Vi bröt oss in i kön till British Airways servicediskar. Köööööö. Efter en timme hade vi gjort 1/6 av kön framför oss. Snitthastigheten höll sig och vi var framme efter 5,5 h, med värkande ben. Då var det fortfarande så lång kö bakom oss att de flesta inte skulle hinna fram till 24.00 när Heathrow stängde. Man kan ju undra varför man bara hade fem av elva servicediskar öppna för “Economy”, alla hade behövts denna kväll. Nästa flyg med British Airways gick ett dygn senare än det vi missade. Jag bangade. Ville inte ägna fyra dygns väntande och resande med hemkomst ca 22 på fredagkväll för 1 dags möte och en dryg halv dags teknisk tur. Är alltför pressad på jobbet inför årsslutet. Det blev därför hemresa till Stockholm idag efter hotellövernattning. Anne kämpade vidare till USA och borde sitta på flyget nu.

På flyget läste jag två publikationer som den europeiska solcellsbranschorganisationen EPIA (European Photovoltaic Industry Association) har gett ut. I september i år släppte de Connecting the Sun. Den är obligatorisk läsning för den som vill hänga med i branschen. Hade även med mig Solar Generation 6 som EPIA och Greenpeace gav ut i februari 2011. Trots att den bara är 1,5 år gammal fanns det en del som kändes lite utgånget redan i den rapporten. Det är fascinerande hur snabbt det går i branschen. Ska man förkovra sig om marknadsutvecklingen gäller det att läsa det absolut senaste man kan hitta.

Pestskråp, Västmanlands största bestånd. Hässlö gård 21 oktober 2012.