PVSEC 2012 i Frankfurt – Dag 1

Idag blir det en blandning av svenska och engelska…

Kom till konferensen 07:35. Ingen kö alls vid registreringen denna morgonstund och jag lyckades lämna in manuskriptet till kommande ”proceedings” innan man egentligen hade öppnat… Var klar i god tid före första föredraget kl. 08:30. Det blev en rätt lång dag, gick hem 17:45. Var på ”plenary” session på förmiddagen. Visade egen poster och tittade på andra posters på eftermiddagen.

ABB:arna Antonis Marionopoulos och Muhammad Nawaz från Västerås bor på samma hotell som jag. Andra svenskar jag träffade var Andrew Machirant och från Uppsala Universitet: Joakim Widén. Tobias Walla, Johan Lindahl och Uwe Zimmerman.

Professor Harry Atwater, Caltech, sade några tänkvärda saker. ”PV is closer to the beginning than to the end”. Detta är en självklarhet som många kritiker glömmer bort. “LCOE” (Levelized Cost of Electricity) och ”EROI” (Energy Return of Investment) måste med tiden kunna konkurrera med fossila bränslen.  Högre verkningsgrad och (inte eller!) lägre tillverkningskostnad behövs båda för att lösa detta. Han nämnde >20% cellverkningsgrad och modulkostnad <$0.5/W. Det räcker alltså inte att en solcellsteknik är billig, den måste även ha hög verkningsgrad. Det är relativ lätt att förstå varför. Skälen är att hög verkningsgrad dels reducerar materialbehovet i solcellsmodulerna dels minskar kostnaderna för resterande delar av systemet (som kablar, monteringsstrukturer, monteringskomponenter, arbetskostnad, land- eller takyta).

Atwater liksom Martin Green och Carsten Baur pratade om flerskiktade (”multijunction”) tunnfilmssolceller. De olika skikten består av olika material som har olika bandgap (exempelvis kan en treskiktad tunnfilmssolcell för rymdtillämpningar bestå av GaInP, GaInAS och Ge) och kan därmed fånga upp solstrålning med olika våglängder, vilket gör dem mera effektiva än solceller som består av bara ett material. Med exempelvis tio skikt i solcellen skulle man kunna nå 60% verkningsgrad även utan koncentrerande tekniker enligt Atwater. Green hade en variant asymmetriska celler som skulle kunna nå över 90% verkningsgrad!

Maiken Wiesenforth, Fraunhofer ISE, berättade om CPV (Concentrating PV). Över 80 MW är installerat kommersiellt hittills i världen, ännu alltså väldigt lite jämfört med andra kommersiella teknologier. Produktionskapaciteten är ca 500 MW/år. Utveckling tog fart med början 2008 när flerskiktade solceller blev tillgängliga, återigen ”multijunction” som nyckelord alltså. Världsrekordet idag för flerskiktssolceller i laboratorieskala är 43,5% verkningsgrad (Solar Junction och Sharp) vid 306 respektive 418 gångers koncentration. Kommersiella flerskiktssolceller ligger på ca 40%. När det gäller solcellsmoduler var Semprius med 33,9% bäst och för solcellssystem var 25-27% ett vanligt värde på verkningsgraden.

Winfried Hoffman trodde att marknadsandelen för ”tjocka” kiselbaserade solceller skulle sjunka kontinuerligt i framtiden till förmån för tunnfilmssolceller och nya tekniker samt att gränsen mellan solceller baserade på kisel och tunnfilm skulle suddas ut, då även kisel i tunna skikt skulle komma.

Här är några spridda nyckelord från diskussioner eller de ca 50 poster jag tittade lite närmare på eller fotograferade för senare studier. Batterier som energilager, ökad egenanvändning av den producerade elen, två 2-axliga solföljare installerade i Piteå (i drift sedan i mars i år), reaktiv effekt, nätstabilisering, optimering av solcellsrader för att undvika skuggning (skuggas cellerna längst ner fungerar inte by-pass dioderna), trådlös övervakning, rengöring i ökenområden, byggnadsintegrerade solceller, distributionstransformator med lindningskopplare från Schneider Elektrotechnik, när Tyskland når 52 GW gäller inte längre tyska inmatningslagen (inmatningstarifferna kan försvinna?), elproduktionsprognoser och energistyrning (SMA-produkt).

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *