SMHI mäter den globala solstrålningen mot en horisontell yta på 17 platser i Sverige. Under 2015 var globalstrålningen högre än under normalperioden 1961-1990 i södra Sverige, medan den var lägre än normalt i norr.
Rekord på Hoburg och Nordkoster
Hoburg på Gotlands sydspets var i topp under 2015 med 1 190 kWh/m2. Det är det högsta värde som uppmätts i Sverige under åren 2002-2015. Vid Hoburg har mätningar bara gjorts under de tre senaste åren, så vi kan förvänta oss flera rekord därifrån i framtiden. Även Nordkoster i norra Bohuslän slog rekord med 1 090 kWh/m2. Även där har mätningar bara pågått i tre år.
För Luleå (847 kWh/m2), Umeå (874 kWh/m2) och Storlien-Visjövalen (828 kWh/m2) var 2015 de lägsta värden som mätts under 2002-2015. Om man tar medelvärdet för alla mätstationerna blev det 974,3 kWh/m2 under 2015 vilket är i stort sett identiskt med medelvärdet 975,0 för perioden 2002-2015.
Normalperiod
SMHI skriver ”Världsmeteorologiska organisationen (WMO) har därför bestämt att statistiska parametrar, som används för klimatbeskrivningar, skall beräknas för så kallade normalperioder. Normalperioderna är oftast 30-årsperioder, där 1961-90 är den nu gällande standardnormalperioden.”
Solinstrålningen på jordytan ändras med tiden
Globalstrålningen från Stockholm och söderut har varit 3,6-8,2% högre under perioden 2002-2015 jämfört med normalperioden 1961-1990. Den största vinnaren är Växjö med hela 8,2% högre globalstrålning under perioden. Med 985 kWh/m2 under 2015 har alla de 14 senaste årens globalstrålning varit över medelvärdet för normalperioden 1961-1990 i Växjö. Solinstrålningsvärden under normalperioden är med andra ord inte längre representativa för hur det är idag i Växjö. Från Karlstad och norrut har globalstrålningen däremot varit nästan oförändrad i Karlstad (+0,5%) och Borlänge (±0%), medan den minskat med 1,3-2,3% i Kiruna, Umeå och Östersund. Luleå är en vinnare i norr med en ökning på 3,2%.
Förändringarna beror inte på att solens strålning ändrats. Utanför jordens atmosfär är solinstrålningen nästan konstant (därav beteckningen ”solar constant”). Variationen enligt senare tids mätningar är bara i medeltal 0,1% mellan minsta (1361 W/m2) och största solinstrålning (1362 W/m2). I tidsskalor om timmar eller veckor kan så ”stora” variationer som 0,34% förekomma. Mer finns att läsa i artikeln ”A new, lower value of total solar irradiance: Evidence and climate significance”.
De förändringar som skett av solinstrålningen på marknivå beror på att molnighet, och kanske antalet partiklar i atmosfären (“global brightening“), förändrats och att dessa förändringar varit olika i olika delar av Sverige.
Solinstrålningens variationer
Diagrammen här nedan visar min, medel och max under åren 2002-2015 (notera att en del nyare stationer inte har data för hela perioden) och en jämförelse av denna period med normalperioden (de nyare stationerna saknar värden från normalperioden och därför inte medtagna) samt en jämförelse för enbart 2015 med normalperioden. Som framgår av det första diagrammet varierar solinstrålningen mellan olika år. Enligt SMHI:s mätningar under en lång rad av år kan solinstrålningen variera upp till ±10% mellan olika år.
Se även inlägget Skillnad mellan global, diffus och direkt solinstrålning?
PS 23/2: Rättade till y-axelns text på de två sista diagrammen och lade till tabell med värden för globalstrålningen 2015 för SMHI:s alla mätstationer.
Klicka på diagrammen för att se dem i större skala.
Global årlig solinstrålning. Minsta, största och medelvärden för åren 2002-2015 för SMHI:s mätstationer. Siffran efter namnet anger antal tillgängliga årsvärden under perioden. Rådata från SMHI.
Avvikelse i global årlig solinstrålning mellan åren 2002-2015 och normalperioden 1961-1990. Positiva värden betyder en i medeltal högre solinstrålning under åren 2002-2015. Rådata från SMHI.
Avvikelse i global årlig solinstrålning mellan år 2015 och normalperioden 1961-1990. Positiva värden betyder en i medeltal högre solinstrålning under år 2015. Rådata från SMHI.
Globalstrålning 2015 för SMHI:s mätstationer.