Ja och (nästan) nej är svaret, beroende på om man gör en betraktelse utanför jordens atmosfär eller inte.
Utanför solens atmosfär är solinstrålningen nästan konstant (därav beteckningen ”solar constant”). Variationen enligt senare tids mätningar är bara i medeltal 0,1% mellan minsta (1361 W/m2) och största solinstrålning (1362 W/m2). I tidsskalor om timmar eller veckor kan så ”stora” variationer som 0,34% förekomma. Mer finns att läsa i artikeln ”A new, lower value of total solar irradiance: Evidence and climate significance”.
Lättare sagt än gjort att göra mycket precisa mätningar av solinstrålningen utanför atmosfären. I sammanfattningen noterade jag i förbigående texten “Climate change studies that use published TSI time series to accredit solar responses must be cognizant of the possible errors in the record; otherwise climate variability is incorrectly attributed to solar variations that are in fact instrumental drifts”. Visserligen “off-topic” för dagens ämne, men ger nog så svindlande tankar…
På jordens yta är solinstrålningens variationer över tiden beroende av molnigheten. Det är därför inte självklart att solinstrålningen mätt som medelvärde över en längre tid är konstant för en given ort. SMHI baserar sin normala värden för globalstrålning (total solinstrålning) på normalperioden 1961-1990, se karta från SMHI här nedan. SMHI:s mätningar från mitten av 1980-talet har dock visat att solinstrålningen i genomsnitt ökat i Sverige fram till 2005-2006.
SMHI har under det senaste dryga årtiondet samlat in solinstrålningsdata från 18 olika stationer. En av dem har inga redovisade värden efter 2010 (Uppsala-Ultuna) och fem är nystartade (Tarfala och Svenska Högarna 2007, Nordkoster 2010 och Hoburg samt Storlien-Visjövalen 2013).
I ett diagram nedan visas skillnaden mellan åren 2002-2013 och normalperioden 1961-1990 för de stationer som har värden för normalperioden. Det är intressant att se att en del stationer visar lägre solinstrålning under 2002-2013 medan de flesta har noterat en ökad solinstrålning under samma tid jämfört med normalperioden 1961-1990. Östersund ligger på -2,3% medan Växjö ligger på +8,1% och Borlänge ligger på exakt samma årsmedelvärde. Mönstret för solinstrålningens ändring med tiden i Sverige är rätt komplext. Generaliserat skulle man kunna säga att Mälardalen och söderut (= mindre än halva Sverige) fått en ökning medan nordligare delar fått en liten minskning av solinstrålningen jämfört med normalperioden 1961-1990, med Luleå som ett undantag. Dock ska man komma ihåg att SMHI:s nät med mätstationer är glest så lokala variationer kan säkert förekomma.
Ett annat diagram här nedan visar minsta, högsta och medelvärden för perioden 2002-2013. Där finns alla aktuella mätstationer och det betyder att exempelvis Hoburg och Storlien-Visjövalen bara har ett enda mätvärde, så där är det förstås ingen statistik. Som väntat ligger Gotland i topp. Det högsta årsvärdet som uppmätts någonsin är dock från Karlstad med 1217,5 kWh/m2 under 1968. Visby hade samma år 1208,3 kWh/m2.
Klicka på figurerna för att se dem i full skala.
Årlig genomsnitt global solinstrålning i Sverige under perioden 1961-1990 (kWh/m2). Källa SMHI.
Global årlig solinstrålning. Minsta, största och medelvärden för åren 2002-2013 för SMHI:s mätstationer. Vissa stationer har endast ett fåtal årsvärden, se texten. Rådata från SMHI.
Avvikelse i global årlig solinstrålning mellan åren 2002-2013 och normalperioden 1961-1990. Positiva värden betyder en i medeltal högre solinstrålning under åren 2002-2013. Rådata från SMHI.